Jag öppnar långsamt dörren, kikar ut, ser en rörelse och stänger igen. Väntar lite på smällen och öppnar igen. Minns minutrarna innan när krutet smattrat på lägenhetsfönstret efter en exploderad raket. Sträcker ut huvudet, tittar runt hörnet och går raskt ut på stora vägen. Krutröken ligger tung, kväljande tjock. Genom röken ser jag snart bilen, min underbara flyktväg. Det smattrar till bakom mig. Tjuter till när en raket går över huvudet, dova smällar hörs i kringliggande kvarter. Jag öppnar bildörren och stänger den snabbt, lättad över att än en gång klarat mig utan skador.

Och nej, det är inte Bagdad, det är Helsingborg.