Fick nyss mail från den gamla handledaren som skrev att han inte får ihop de data jag presenterat med de data han har i sina excelblad. Förhoppningsvis är hans excelblad bara gamla och utgångna, men man blir ändå orolig. Eller nej, det hugger mer till. Slår som ett hagelgevärsskott rakt i magen. Har jag gjort fel? Alla uträkningar, igen? Förtjänar jag inte mitt betyg? Är mitt jobb värdelöst? Mailade tillbaka allt jag hade, så förhoppningsvis hör jag inte från honom igen, en återkommande tanke jag haft de senaste månaderna. Så hemskt bara, hur någonting så litet kan göra så ont.

Troligtvis förstår han ingenting av mina blad. Jag gör det inte. Samma vecka som jag skrev om nästan hela arbetet planerade jag för flytt och städade lägenheten. Skrev och övade även på redovisningen. Allt på sju dagar. En vecka. Tidsbegränsningen gjorde att jag skrev och räknade samtidigt. Skrev en mening, kom mitt i en fras på att värdena måste räknas ut, räknade och fortsatte skriva. Skrev en mening till och kom på att värdena tre sidor tidigare måste ändras, analyseras och presenteras på nytt, nu med någon annan vinkling. Detta innebar såklart att meningarna och värdena i efterföljande stycke måste skrivas och räknas om, och allt snurrade runt. Summan blev att beräkningarna blev där de blev, på den flik som råkade vara öppen. Kaos.

Det maler fortfarande, trots att jag skrivit av mig. Fan. Nästan lite som panik. Längtar till imorgon, 05:40 är det uppstigning. En annan sorts värk: mördande muskler och röda ögon. Jag vill bara lägga våren/sommaren 2007 i glömska, bara sudda ut det ur känslominnet. Vad skönt det vore! Menmen, bara ormen sover håller jag känslorna i schack. Bara den inte vaknar igen. Kanske skulle ringa Telenor imorgon, spärra inkommande nummer. Kanske lägga in filter i mailen, sortera ut det inte önskvärda. Så enkelt. Gömma sig. Så fegt. Ta hand om problem har alltid varit min melodi, det vore väl fan om jag inte skulle göra det igen.