Uj. Här händer mycket. Nästan eller inte alls i alla fall. Bilen krånglar och jag har panik för ingenting. Underligt att jag aldrig kan lära mig att saker och ting bara är saker och inte livet. Jag hatar att misslyckas och klarar inte av mindre än bäst. Nu att det här blir riktigt skit gör ju inte saken bättre heller, det blir ju liksom så mycket längre från perfektion. När jag väl tänker om på riktigt blir jag varm och go i hela kroppen, men en sekund senare kommer ångesten tillbaka.

Konstigt. Det är ju bara saker. Emma är kvar, mamma är kvar, brorsan är kvar, katterna är här, pappa lever och fåglarna flyger. Himlen har inte trillat ner. Solen lös idag också, även om jag mest såg moln. Den lyser nog imorrn också, om inte så i alla fall bakom molnen.

Nej, jag är knepig. Imorrn ska det ångestas (dagens nya ord) vidare och kanske kan jag göra någonting annat också. Klippa mig är prio, liksom att andas och blinka. Men klippa mig ska jag göra.

Auf wiedersehen!