Mer sjukt
Trodde jag postade det förra inlägget igår, men tryckte del knapp... kom nu att tänka på Bengtsforsresan, ännu ett sjukt kapitel. Jag, Robban och Yazza skulle till Bengsfors(!) för en hårdrocksfestival, året var 2000. Efter en jäkla massa om och men (missade tåg, bussar och chansningar hit och dit) tog vi oss dit. Mellandlandade om jag minns rätt i Karlskoga, Karlstad och till sist Åmål, hela tiden osäkra på om vi skulle komma fram. Åmål förresten, en sån jävla håla. Helt dött. Vi satt på en minimal bänk på en minimal busstation och väntade på den sista bussen till Bengtsfors, helt ensamma och utan så mycket som en bil i närheten. Tittade ut över en tågräls. Vi tog en kort utflykt till en gångbro där ett par unga tjejer ropade om vi skulle med på fest. Som tur är hann vi inte.
Sista bussen tog oss alltså till destinationen. Staden var lika tom som bussen hade varit. Inga skyltar, inga människor, ingenting. Var skulle vi gå? Hittade på något sätt en mack där de aldrig hört talas om en festival. Till slut fick vi reda på att vi skulle följa vägen "en bra bit" ut i skogen, och ta vänster vid en kraftig högersväng. Så vi började gå. Och vi gick. Lite längre och så längst. Till sist kom vi på något sätt fram.
Men äventyret var inte över, tvärtom. I en glänta stod ett stort militärtält. Det enda tältet för övrigt. Festande hördes inifrån. Vi började packa upp och meka ihop våra två tält, då kom Tom. En fet, korthårig, full människa. Började med att skrika och hälsa, välte nästan in i det halvt uppsatta tältet och började sedan sätta i pinnarna på "militäriskt vis". "Ni vet grabbar, de här snörena måste vara spända så in i helvete. Tältet klarade sig nästan.
Efter uppackning blev vi inbjudna till festtältet med skränig dödsmetall och ett gäng lodare. Den korthåriga, runda Toms totala motpol, hans tyste, magre bäste vän Höken, satt i ett hörn. Vi listade aldrig ut om det var en tjej eller kille. En långårig svarklädd sak försökte lära Yazza att growla (skrika på svenska), någon försökte sova och andra drack hemmagjort "vin". Vi tackade vänligt nej (faktiskt!).
Festivalen i sig gick lugnare till och var annars toppen, men mötet med Tom och Höken kommer vi aldrig att glömma. Inte jag i alla fall. Återigen, kanske ingenting alla vill veta (mamma?), men R kommer troligtvis att skratta vid minnet :D
Sista bussen tog oss alltså till destinationen. Staden var lika tom som bussen hade varit. Inga skyltar, inga människor, ingenting. Var skulle vi gå? Hittade på något sätt en mack där de aldrig hört talas om en festival. Till slut fick vi reda på att vi skulle följa vägen "en bra bit" ut i skogen, och ta vänster vid en kraftig högersväng. Så vi började gå. Och vi gick. Lite längre och så längst. Till sist kom vi på något sätt fram.
Men äventyret var inte över, tvärtom. I en glänta stod ett stort militärtält. Det enda tältet för övrigt. Festande hördes inifrån. Vi började packa upp och meka ihop våra två tält, då kom Tom. En fet, korthårig, full människa. Började med att skrika och hälsa, välte nästan in i det halvt uppsatta tältet och började sedan sätta i pinnarna på "militäriskt vis". "Ni vet grabbar, de här snörena måste vara spända så in i helvete. Tältet klarade sig nästan.
Efter uppackning blev vi inbjudna till festtältet med skränig dödsmetall och ett gäng lodare. Den korthåriga, runda Toms totala motpol, hans tyste, magre bäste vän Höken, satt i ett hörn. Vi listade aldrig ut om det var en tjej eller kille. En långårig svarklädd sak försökte lära Yazza att growla (skrika på svenska), någon försökte sova och andra drack hemmagjort "vin". Vi tackade vänligt nej (faktiskt!).
Festivalen i sig gick lugnare till och var annars toppen, men mötet med Tom och Höken kommer vi aldrig att glömma. Inte jag i alla fall. Återigen, kanske ingenting alla vill veta (mamma?), men R kommer troligtvis att skratta vid minnet :D
