Jag blir nervös när jag tittar på honom. Från att ligga slappt och bekvämt i sängen med halvöppna ögon och halvöppen mun börjar jag gnissla tänder, blunda och instinktivt byta kanal. Han är så sjukt energisk. Så mycket kärlek som förmedlas med alltför mycket frenesi för att det ska bli behagligt att titta på. Hellre glad och informativ än monoton och trist, visst, men herr Knutsson verkar gå på både LSD och amfetamin.