Tro det eller ej, jag har bestämt mig. Efter att ha mått dåligt i ett halvår över bilen som bråkar ibland gav jag igår upp och skulle verkligen sälja den i helgen. Igår kväll ville jag inte längre. Idag var jag fast övertygad om att bilen åker, stämde träff med en köpare som verkade jävligt på imorgon morgon. Kom hem och var lika jäkla fast övertygad om att bilen skulle bort. Glad över att äntligen få ett avslut. 

Men så är den ju så skön. Och sjukt jäkla billig att äga. Och köra. Jag kör 10mil i månaden, att betala 5000kr för trafikförsäkring + 3000kr i skatt per år för en halvkass bil känns inte så kul. Men nu hade jag ju bestämt mig, tills jag messade köparen och drog mig ur. Ska laga upp den för en tusing och sedan bara ha. Jävla bil, håller mig kvar. Men det ÄR ju det mest logiska, jag är ju inte knäpp. Kör jag så lite som jag ändå gör, men ändå "behöver" bil finns det ju knappast någon billigare. Nästan gratis. 8000kr/år (som billigast) för en annan bil eller 2500kr (för den här (som dessutom mamma fram till nu bjudit mig på)). Vafan. 

Eller vadå, ska jag messa igen?

Eller inte. 

Nej, nu har jag kvar den.

Lagar upp den så att säga.

Nu säljer jag.

Nej, jag tar bort annonsen. Sådär, klart, ingen affär. De fem tusen kronorna jag kanske skulle fått för den får vila där de är. Det är ju logiskt. Och bra. Så blir det. PUNKT.

... för tillfället.