Satt i kassan tidigare idag och tog betalt av lite olika folk. En uteliggare (troligtvis) med skitiga händer och stripigt hår, men ändå förhållandevis välvårdad, handlade någonting för lite pengar. Händerna och det smått avmagrade ansiktet var det enda som skiljde honom från en allmän hemafixare med dålig tvål.

Det bara högg till i mig. Inte för att han var uteliggare och hade det allmänt jävligt, utan för hans uppträdande. Ibland gör det ju sådär ont i en. Ibland av en tjock tioåring som slickar på en glass, ibland av en äldre herre som skramlar med pengarna i sin portmonä, men nu var det beteendet. Han verkade ursäkta sin existens. Nästan bugade när jag drog varan, bugade igen när jag tog betalt och bugade en sista gång efter växeln. Han tackade hela tiden och plirade på mig med vakna men slitna och ledsna ögon som upplevt alltför mycket. Hälsade trevlig dag och försvann ut bland folket som inte brydde sig.

Det är så mycket enklare när de stormar in, påtända, pårökta eller försupna, skriker och gormar, vinglar och för liv. Ett par steg bakom skymtas en väktare. Till gormande och skrikande blir det en sån skön distans, men den här gubben med pliriga och sorgsna ögon kändes så... närvarande. 

Och ingenting kan man göra.

Emma mötte mig på stan, vi tog en cheeseburgare på donken, gick till gymmet och sedan hem. Stannade till på Konsum för att handla lite mer gurka och morötter till den sista dipen sedan igår. Slängde oss i soffan och njöt. TVn surrade och jag ägnade några minuter åt att fundera på hur en 42" LCD skulle se ut.